En blogg om en lurv och grejerna i hennes lurviga liv.

"Kärlek är en sjukdom. Och den kan sluta på två sätt: Antingen blir man botad, eller så avlider man."

"The mind can recognize what the heart is trying to deny"

Jag skiter i den där leken den var inte rolig för varken mig eller nån annan tror jag...

Nu vill jag mest, i en av mina såna här sentimentala stunder som jag får ibland, påpeka att jag tror att jag och Melissa Horn (en fantastisk musiker och särskilt låtskrivare för er som inte vet - kolla upp genast!) har gått igenom samma resor i kärlek och relationer. Alla hennes låtar kan jag relatera till och ofta känns det som att jag hade kunnat skriva dem själv - om jag hade haft samma låtskrivargener som hon det vill säga. Jag vill träffa henne, ta en lång fika och diskutera livet med henne, fråga vad hon varit med om och utbyta råd och historier. Kan man få göra det? Melissa du kan väl höra av dig om det?

Nu ska jag fortsätta min vemodiga lilla sentimentalitetsstund och lyssna vidare på denna begåvade människa...

Tror jag har hamnat i någon liten 25-årskris. Jag fyller 25 i år. 25 är åldern då man verkligen blir vuxen. Mellan 20-25 är det okej att vara ung och galen, men sen när man blir 25 är det dags att skärpa sig.

Jag har tvingat skärpa mig lite, har skaffat ett heltidsjobb och nu ska jag snart flytta och bo själv. Det är jätteskönt och jättehemskt på samma gång. Just nu är jag i ett sådant läge då jag börjat undra vad det ska bli av mitt liv egentligen. Trivs jag verkligen på mitt jobb? Valde jag verkligen rätt utbildning? Är jag verkligen där jag trott att jag skulle vara i den här åldern?

På alla frågor vill jag just nu svara nej, men det tror jag går över. Det är nog bara en liten kris.

Hur som helst, det var ekorrhjulet jag skulle prata om. Jag har hamnat i det. Det gör man ju när man börjar jobba heltid. Det var kul ett tag men nu när jag är van vid mitt jobb är det ett ekorrhjul som snurrar och snurrar, dagarna blir en sörja och varje vecka blir den andra lik. Helgerna svischar förbi och man hinner knappt stanna upp och tänka vad man håller på med egentligen. Man jobbar mest hela tiden, det finns ingen tid för annat.

Jag gillar det inte. Ska det vara såhär nu? Ska livet vara ett ekorrhjul?

Nej hörni. Så kan vi inte ha det. Nu går vi ut och räddar världen istället. Vem är med mig?

Kära Drömprins,

Jag har hört talas om dig. Jag har hört att du finns någonstans i världen och att jag tydligen kommer träffa dig en vacker dag. Då har jag ett par frågor som jag skulle vilja att du besvarar vid tillfälle;

1. Är det sant att du har en vit häst? Det kan nämligen bli ett problem. Min pappa är dödligt allergisk mot hästar, och jag vill ju gärna att han ska kunna komma och hälsa på ibland. Och jag har ändå aldrig varit en ridtjej. För mig går det bra om du bara har en bil, den behöver inte ens vara vit. Förresten behöver du inte ens ha en bil, det är okej ändå. Jag har inte ens körkort.

2. Kommer du vara lång, mörk och stilig? Det har jag hört att du ska vara. Det vore ju trevligt, men då vill jag bara meddela att det är lugnt om detta bara är skvaller. Är du blond är det okej. Du behöver inte vara någon supermodell heller, bara du är hel och ren och borstar tänderna två gånger dagligen. Särskilt lång behöver du inte heller vara, bara du inte är alltför kortare än mig.

3. Måste du verkligen vara en groda först? Jag tycker hela tanken på att kyssa en groda känns lite halväckligt. Kan du inte bara skita i det och vara en människa direkt? Uppskattar om du åtminstone funderar över möjligheten.

4. Skulle man kunna få det lite specificerat när du kommer? Eller måste jag åka till där du nu är i världen? Skulle verkligen uppskatta om du bara ville meddela något tidsspann, så jag vet lite vad jag har att vänta mig och om det kommer ske nu eller om 40 år liksom.

Det är nämligen så - detta du kanske inte ens vet - men det finns en hel del bedragare runtom i världen. De utger sig för att vara dig. Jag vet, helt sjukt! De säger att de har en häst, men man får aldrig se den. De säger att de en gång var en groda, men man får aldrig se några bildbevis. Och så är de sällan varken långa, mörka eller stiliga. Och sen visar det sig att de är rätt dåliga rent allmänt. De flesta av dem är gulliga i början, men sen börjar vissa av dem ljuga, vissa kollar efter andra tjejer, och vissa slutar helt enkelt att höra av sig och låter en bara märka med tiden att de aldrig var särskilt intresserade.

Du förstår ju att detta blir lite tråkigt i längden. Man tappar liksom mer och mer tron på att du finns. Men jag kräver inte att vi ska mötas redan nu - jag har inte bråttom. Men som sagt, ett litet tecken på att du ens finns vore sjysst, och sen gärna lite mer information om när du kan tänkas visa dig?

Tack på förhand.

Mvh
Askungen

För bara ett par inlägg sen var det sommar, en så kallad värmebölja attackerade Sverige och folk svettades hejvilt. Jag skrev här i bloggen att jag skulle komma ihåg det och tänka på det lite extra mycket i december när det är mörkt och kallt.

Nu är det december. Och det mörkt. Och kallt. Väldigt mycket utav båda delarna. Vintern kom tidigt i år, och förvisso föredrar jag snö och frisk luft framför blask och regn. Men det är ändå lite deprimerande och jag brukar ibland tänka på den där kvällen då jag och Helen åkte in till stan halv tolv på natten och bara hade linne och shorts på oss... Så nu kan vi ju göra tvärtom.

Om ett halvår är det juni, om det är värmebölja eller ej kan man inte veta men det är helt klart inte -15 och en meter snö i alla fall. Så tänk på det i juni Sandra. Tänk på när du var klädd som en michelingubbe på väg hem från jobbet, med en luva som täckte hela ansiktet och plumsade runt i snön, kall ånga kom från munnen och du drömde om varma stränder. Tänk på det i juni och njut extra mycket av värmen.

Tack för den här gången. På återseende.

Jag tror att jag bara har typ tre läsare nu och samtliga tre läsare har nog full koll på mitt liv utan bloggen, men det spelar ingen roll. Jag skriver nog mer för min egen skull, för att jag tycker om att skriva och alltid har skrivit på ett eller annat sätt. Just nu har jag inte så många andra alternativ än bloggen. Pappa ville alltid att jag skulle bli författare när jag var liten. Det var nog min plan också faktiskt och jag skrev alltid små noveller, eller "berättelser" som jag kallade dem då. Sen ändrades min karriärsplan till att jag istället skulle bli journalist, jag fick för mig nånstans att det var lättare att få en karriär som sådan. Men när jag på gymnasiet gick ett mediaprogram med inriktning mot journalistik så dog drömmen nånstans på vägen... jag tror det var så pass tråkigt att någon sa till mig att det är för svårt att komma in på journalisthögskolan och att man måste ha MVG i allt, vilket jag inte hade, och då gav jag upp. Idag kan jag tycka att det var tråkigt att jag var så lättpåverkad av vad andra sa, och inte struntade i det och fortsatte kämpa för min dröm ändå. Nej, jag vill inte påstå att jag gjort fel karriärsval idag, jag är nöjd och glad för den utbildning jag gick. Den var spännande och intressant och jag vet att jag kommer få en karriär som jag trivs med ändå, något annat skulle jag inte nöja mig med. Men skrivardrömmen ligger kvar någonstans i mitt bakhuvud och kommer nog alltid göra det. Journalist kan jag väl glömma att bli nu ("det är aldrig är för sent"... fast jo, det är det) men någon gång i mitt liv kommer jag vilja få min barndomsdröm att gå i uppfyllelse och skriva en fantastisk bok. Det som fattas innan jag skriver den boken är bara att jag måste leva ett oerhört spännande och händelserikt liv först så jag kan skriva en grym självbiografi. Just nu skulle den biografin vara ungefär fjorton sidor lång och man skulle somna efter tredje ordet...

Hursomhelst, innan jag blir författare så ska jag ha en annan karriär och den börjar nu på fredag. Det stämmer, jag fick jobbet! Det är tyvärr inte precis den typen av jobb jag haft i åtanke med min utbildning, men man måste börja nånstans och jag kommer till viss del ha nytta av min utbildning. Det känns bra ändå och jag tror nog jag kommer trivas. Det som känns bäst är att slippa gå hemma och fördriva tid, visst har det varit skönt att få vara ledig under sommaren men nu kryper det i benen och jag längtar efter att få sysselsätta mig med något om dagarna, och känna att jag gör någon form av nytta. Det ska bli kul att lära sig nya saker och att träffa nya människor!

Hej!
Jag är tillbaka. Är 'återuppstådd' ett ord? Återuppstånden? Återuppståad.. äh.

Jag återkom till kära gamla Svedala för två veckor sen (efter fem månader av utbytesstudier i England för den som inte vet eller har glömt eller såna grejer). Jag tänker inte skriva om hur det var där eller vad jag gjort, för jag och de vänner jag lärde känna där som också var utbytesstudenter kom fram till att det ändå aldrig kommer gå att svara på frågor om det, för ingen som inte varit med om samma sak kommer någonsin förstå. Så jag säger oftast bara "jo jag har haft det jättebra" när folk frågar, medan jag tänker att ord som 'fantastiskt' och 'underbart' och 'livsförändrande' inte ens är i närheten...

Hursomhelst, det var de fem bästa månaderna i mitt liv och jag känner faktiskt på något sätt en sorg över att det är över och att jag aldrig kommer uppleva det igen. Men jag har åtminstone skaffat mig en massa vänner från hela världen som jag kommer hålla kontakten med så gott det går. En utav dem, en amerikan, kommer och hälsar på i några dagar nu i mitten på juli och två andra, en holländare och en fransman, planerar att komma och hälsa på i augusti. Det ser jag mycket mycket mycket fram emot.

Att vara hemma är konstigt... jag hann anpassa mig till det härliga lättsamma livet i Brighton så pass att jag kände mig hemma, och då ska man plötsligt lämna det och åka tillbaka till det som alltid varit hemma innan... det är mysigt att träffa familj och vänner hemma igen, det är det. Men jag vet inte om jag riktigt låtit det sjunka in än att jag är tillbaka... det känns lite förvirrande än så länge.

Har inte gjort särskilt mycket sen jag kom hem, mest umgåtts med folk och så var jag på landet över midsommarhelgen. Det var riktigt skönt. Nu har jag tagit en sån där examen och ska vara alldeles kvalificerad och proffsig, men ändå står jag nu utan jobb. Men jag spenderar mycket av min tid med att söka. Om någon som läser detta känner någon som behöver anställa en nyutexaminerad beteendevetare med inriktning mot personal och arbetsliv (i kortare ord: en personalvetare) så hör gärna av er. Jag lovar att jag skulle vara ambitiös och duktig och göra mycket bra ifrån mig!

Tack och hej.

En vecka och två dagar kvar tills vi åker!! Börjar bli lagom pirrig nu. Har fortfarande en del strul med boendet tyvärr, lite oklart hur det kommer bli. Men det löser sig! Det gör det! Jag älskar att jag slutat stressa och oroa mig så mycket över saker, hade detta strul varit för 2 år sen så hade jag varit utom mig av oro. Men det är som att jag inte bryr mig nu, jag vet att det kommer ordna sig. Gillar den här nya sidan hos mig!

Åh mitt liv känns härligt oförutsägbart just nu! Vem vet hur det kommer bli England... och när jag är hemma igen? Älskar att inte ha den blekaste aning om hur mitt liv kommer se ut om några månader, eller om ett år. Det är spännande på nåt sätt.

Pirrpirrpirr!

Långt och sentimentalt inlägg på G, håll i er...

Här sitter jag nu. Och tittar runt i mitt rum som för närvarande ser tomt och kalt ut. Det mesta av mina grejer ligger nerpackade i en massa banankartonger, har bara lite kläder och random småprylar kvar. Jag åker inte ifrån Örebro förrän om tre dagar men inatt sover jag min sista natt i det här rummet, resterande dagar måste jag bo hos Emma.

I två och ett halvt år har jag bott i den här stan nu. Jag kom hit som en blivande 21-åring, hungrig på nya upplevelser och nya människor, framförallt en ny miljö. Under den här tiden har jag sedan hunnit med en himla massa grejer, som att skriva en massa tentor och uppsatser, träffa och lära känna en himla massa härliga människor, ha ett långt förhållande, avverkat x antal festkvällar... och nu åker jag härifrån som blivande 24-åring (fast ett tag kvar som tur är) och jag känner mig som en helt ny människa, faktiskt. Jag har lärt mig mycket om mig själv som jag inte hade en aning om. Kanske hade jag lärt mig de sakerna och förändrats på samma sätt ändå, kanske inte...

Som sagt har jag lärt känna otroligt mycket människor, men jag är en sån person som inte gärna omringar mig med massa folk utan tyr mig hellre till ett fåtal personer som jag får en speciell kontakt med. När jag flyttade hit sa jag till mig själv och andra att jag minsann skulle vara singel alla mina tre år här för att kunna fokusera på enbart studier och mig själv. Men livet har oftast en egen plan och jag träffade Jesper väldigt fort efter att jag flyttade hit. Vi var tillsammans i nästan två år och det var en två år lång berg- och dalbana. Ofta var det svårt och jag tvivlade flera gånger på oss men andra stunder var fantastiska och vägde upp de svåra stunderna. Jag ångrar inte en sekund av den tiden och har fått en underbar vän i Jesper, för när vi till sist gick skilda vägar gjorde vi det som vänner och är det än idag. Det finns få människor jag beundrar så mycket som honom, han är en stark person med ett enormt hjärta. Tack för våra två år Jesper!

Men sen finns det en person som funnits med mig sen - bokstavligt talat - dag ett och ända till den sista dagen. Min underbara fantastiska ängel Emma. Vad hade jag gjort utan henne? Emma har varit mitt ljus i mörkret hela den här tiden. Det finns inga ord för hur mycket jag uppskattar alla de ändlösa kvällar vi suttit ute i köket eller på hennes soffa och druckit te/varm choklad/rödvin och diskuterat livet i alla dess former, alla våra utekvällar och innekvällar, alla de skratt och alla de tårar vi delat... Nu låter det som att jag ska dö eller något - Emma och jag kommer såklart hålla kontakten och eventuellt flytta ihop i sommar när vi är klara - men det ÄR faktiskt en era som avslutas. Hur som helst, utan att göra detta alltför sentimentalt så vill jag bara säga TACKTACKTACK Emmow för att du varit världens bästa vän och jag hoppas det inte blir alltför tomt i korridoren nu. Om några månader står vi där med våra examensbevis i handen i vår gemensamma lägenhet i Stockholm och skvallrar om det senaste som vanligt och Örebro kommer kännas långt borta... Älskar dig gumman!

Nu räcker det. Dags att packa det sista innan jag och Emma åker in till stan för vår hejdå-middag.

Satt med Emma ute i korren och kollade film när Emma plötsligt gav ifrån sig ett vettskrämt ljud. Det var en HELT ENORM spindel ca 2 cm från mitt huvud! Som de fåniga bimbos vi är stod vi helt handikappade och undrade vad f-n vi skulle göra. "Var finns männen när vi behöver dem?!" utropade vi förvirrat.

Det slutade med att vi tog fram dammsugaren och sög upp äcklet. Shwoop lät det så var den väck.

Vem behöver en man när det finns dammsugare?

Sitter med Linda på uni och filar på det sista på vår fantastiska uppsats. Ungefär såhär ser en typisk dag i bibblan ut för oss när vi ska göra detta:

Plan: Ses kl 10.00 i bibblan och vara sjukt produktiva (helst bli färdiga med uppsatsen samma dag).


- Kl 9.30: Sms från Linda; "Jag har försovit mig!"

- 10.30: Vi möts i bibblan. Köper kaffe. Hittar varsin dator.

- 10.50: Loggar in på Facebook.

- 11.10: "Är det dags nu eller?" "Ja det är väl det."

- 11.20: "Nu kör vi hörru." "Kejrå."

- 11.20-11.50: Pillar på uppsatsen.

- 11.50: "Nu är jag hungrig..." "Vi går och äter."

- 11.55-13.00: Äter lunch/snackar skit/stirrar.

- 13.00: Tillbaka till datorerna. In på Facebook.

- 13.30: "Nä nu är det väl dags..." "Är det..?"

- 13.45: "Nu." "Okej."

- 13.50-15.00: Pillar på uppsatsen.

- 15.00: "Äh vi gör det här imorrn." "Kl 10 i bibblan? "Japp."


Produktiva gänget. 

HUR skönt tror ni det känns att jag idag jobbade mitt sista pass NÅGONSIN på hotellet? Ja, så skönt som ni tror att det känns, så skönt känns det, fast dubbelt så mycket! Och ja jag kan nog garantera att det faktiskt var sista passet också, för när jag nästa gång ska jobba så kommer jag att ha tagit min examen och får jag då inget annat jobb än som frukostvärdinna på ett hotell så har de 3 senaste åren varit ganska så bortkastade.

Om ett par dagar ska jag åter till Örebro för att spendera mina absolut sista dagar där. Och de dagarna kommer spenderas panikskrivandes på uppsatsen eftersom jag inte ens öppnat dokumentet en enda gång under det här jullovet, samt panikpackandes eftersom jag flyttar därifrån om drygt två veckor. Det känns som jag kommer en bit på väg hela tiden, nu är det banne mig inte långt kvar! Scary...